Vem betalar egentligen notan?
Gammal – men fortfarande väldigt talande.
Tio glada personer går ut och äter middag tillsammans.
Notan landar på 1 000 kronor.
De bestämmer sig för att dela notan på samma sätt som skatter betalas i Sverige – efter förmåga:
- De fyra första (de med lägst inkomster) betalar ingenting
- Person 5 betalar 10 kr
- Person 6 betalar 30 kr
- Person 7 betalar 70 kr
- Person 8 betalar 120 kr
- Person 9 betalar 180 kr
- Person 10 (den med högst inkomst) betalar 590 kr
Alla är nöjda.
De äter middag tillsammans varje dag och notan på 1 000 kronor delas enligt överenskommelsen.
En dag händer något
Restaurangägaren säger:
”Ni är trogna kunder. Från och med nu får ni 200 kronor rabatt varje gång.”
Den totala notan är nu 800 kronor.
Självklart vill man fortsätta dela notan enligt samma princip som tidigare.
Det är ju så man kommit överens – den som har mer betalar mer.
De första fyra påverkas inte. De äter fortfarande gratis.
Men hur ska de resterande sex dela rabatten på 200 kronor?
När ”lika” inte längre känns rätt
Om rabatten delas lika blir det 33,33 kronor per person.
Men då skulle person 5 och 6 få betalt för att äta, vilket ingen tycker känns rimligt.
Ett ”rättvist” förslag
Restaurangägaren föreslår i stället att notan justeras proportionellt, i samma förhållande som tidigare.
Efter omräkning blir resultatet:
- Person 5 betalar nu 0 kr
- Person 6 betalar 20 kr
- Person 7 betalar 50 kr
- Person 8 betalar 90 kr
- Person 9 betalar 120 kr
- Person 10 betalar 520 kr (i stället för 590 kr)
Alla betalar mindre än tidigare.
Nu äter fem personer gratis.
Missnöjet börjar
Utanför restaurangen börjar man jämföra hur mycket var och en ”tjänat” på rabatten.
– Jag sparade bara en tia, säger person 6 och pekar på person 10.
– Men han sparade 70 kronor!
– Precis, säger person 5. Det är orättvist att han får så mycket mer än jag.
– De rika ska alltid gynnas, muttrar person 7.
Plötsligt ropar de fyra som alltid ätit gratis:
– Vänta nu! Vi fick ju ingenting alls. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
De nio personerna blir allt mer upprörda.
De skäller på den tionde, anklagar honom för egoism och för att ”leva på andras bekostnad”.
Dagen efter
Nästa kväll dyker inte den tionde personen upp till middagen.
– Skönt, tycker de andra nio och sätter sig ner för att äta.
Men när notan kommer händer något oväntat.
Det saknas 520 kronor.
Slutsats
När skattesänkningar kallas orättvisa, men själva verket inte är det så handlar det ofta om att man blandar ihop två olika saker:
- vem som får mest tillbaka i kronor
- och vem som faktiskt bar kostnaden från början
I debatten blir det lätt så att den som betalar notan också kallas problemet.
Men ett samhälle kan inte fungera om vi börjar misstänkliggöra dem som arbetar, driver företag och står för en stor del av finansieringen.
Ett hållbart samhälle byggs inte på att peka finger mot den som betalar mest eller minst.
Det byggs på att alla jobbar, bidrar efter förmåga och är motiverade att vara med och betala notan.