Vår tid största skatteslöserifråga

Vår tids största skatteslöseri

Jag tänker driva en fråga som nästan ingen politiker verkar vilja ta i.

Sverige har för många kommuner. Jag vill se en ny kommunreform, med en huvudregel om att en svensk kommun ska ha minst 40 000 invånare.

Det här är inte särskilt populärt i kommunhusen. Det är inte heller svårt att förstå varför.

Jag tror att dagens kommunstruktur är vår tids största strukturella skatteslöseri. Inte för att kommunanställda gör fel saker, utan för att vi håller oss med 290 parallella organisationer. 290 ledningsgrupper. 290 ekonomiavdelningar. 290 uppsättningar nämnder och presidier.

Allt detta samtidigt som verksamheterna för länge sedan har vuxit ur kommungränserna.

Ta min egen kommun.

Hallsberg betalar inte ut sina egna löner. Det gör Kumla åt oss. IT-driften ligger i Lekeberg. Gymnasiet ligger i ett förbund, soporna i ett annat. Och handläggarna som beslutar om bygglov i Hallsberg är anställda av Kumla kommun och sitter i Kumlas stadshus.

Hallsberg är alltså en självständig kommun. Vi behöver bara Kumla för lönerna och bygglovshandläggarna, Lekeberg för IT:n, ett förbund för gymnasiet och ett annat för soporna.

Men annars står vi stadigt på egna ben.

Den kartan förtjänar ett eget inlägg…

Men mönstret syns redan: verksamheten har lämnat kommungränsen. Det är bara organisationen som är kvar.

Och den kostar.

Det här är inte min privata teori Statens egen utredning konstaterade 2024 att hälften av Sveriges kommuner har färre än 16 300 invånare. 72 kommuner har färre än 10 000. 16 har färre än 5 000.

Samma utredning skriver rakt ut att mindre kommuner har svårt att upprätthålla specialistfunktioner och kompetens, och att en anställd ofta får bära frågor som i en större kommun delas av flera.

Det är inte kritik mot människorna. Det är matematik.

Man blir bra på sitt jobb genom att göra det ofta och genom att ha kollegor att fråga. Det underlaget finns inte alltid i en kommun med 6 000 invånare, hur duktiga människorna än är.

Det gäller jurister, upphandlare, miljöinspektörer, planarkitekter, IT-specialister, ekonomer, krisberedskap och mängder av andra funktioner som en modern kommun förväntas klara.

Och Sverige har löst exakt det här förr.

1952 gick vi från 2 498 kommuner till 1 037. Fram till 1974 bantades de till 278. Dagens karta är ingen naturlag. Den är resultatet av den förra reformen, ritad för ett samhälle som inte längre finns.

Danmark vågade Danmark tog beslutet 2007.

271 kommuner blev 98. Antalet kommunpolitiker gick från 4 647 till 2 520.

Och resultatet?

De sammanslagna kommunerna sänkte sina administrationskostnader med omkring 9–10 procent jämfört med kommunerna som inte slogs ihop.

Nio till tio procent.

Inte genom att springa fortare i hemtjänsten eller dra ner på lärare. Genom att minska kostnaderna för parallella administrativa strukturer.

Det är pengar som kan gå till kärnverksamhet, bättre kommunal service eller sänkt skatt.

I Danmark användes besparingarna i stor utsträckning till mer verksamhet. Det är förstås ett politiskt val. Jag hade velat använda åtminstone en del av effektiviseringen till att sänka skatten.

Det är trots allt skattebetalarnas pengar från början.

Det betyder inte att den danska reformen var gratis eller perfekt. När ett kommunhus försvinner från en mindre ort försvinner också arbetsplatser och människor kan uppleva att avståndet till politiken blir större. Det är verkliga nackdelar som en svensk reform måste ta på allvar.

Men Danmark har inte gått tillbaka till 271 kommuner.

Och man ska inte heller blanda ihop kommungränsen med var skolan eller äldreboendet ligger. Att slå ihop två kommunorganisationer betyder inte automatiskt att skolan på den mindre orten ska stänga eller att äldreomsorgen ska flytta.

Kommunhuset och klassrummet är två olika saker.

Finland valde en annan väg Finland gick inte lika långt med själva kommungränserna.

Där har kommuner slagits ihop successivt och man har samtidigt byggt större geografiska organisationer för uppgifter som de mindre kommunerna haft svårt att bära själva.

Finland satte bland annat trösklar för vilket befolkningsunderlag vissa verksamheter skulle ha: omkring 20 000 invånare för primärvård och social service och 50 000 för bland annat yrkesutbildning.

När inte heller det räckte flyttades 2023 social- och hälsovården samt räddningstjänsten från kommunerna till 21 större välfärdsområden.

Danmark gjorde kommunerna större.

Finland flyttade uppgifterna till större organisationer.

Två olika vägar, men samma grundproblem: enheterna var för små för uppdraget.

Lärdomen är ganska enkel.

Vägrar man rita om kartan flyttar uppgifterna ändå.

De byter bara namn.

Vi samverkar redan om allt. Gör då klart jobbet. Nio av tio svenska kommuner samverkar redan med andra kommuner.

En del ser det som ett argument mot en reform.

Jag ser det som beviset för att den behövs.

För vad säger det egentligen att nästan alla kommuner måste låna kapacitet av varandra för att klara sina uppgifter?

Att systemet fungerar?

Nej.

Det säger att kommunerna är för små.

Vi har bara hittat ett väldigt svenskt sätt att slippa säga det högt: när kommunen är för liten för uppgiften gör vi inte kommunen större. Vi uppfinner en ny gemensam nämnd.

Eller ett kommunalförbund.

Eller en värdkommun.

Eller ett samverkansavtal.

Och sedan behåller vi den gamla organisationen också.

Här i Sydnärke samverkar vi om löner, IT, gymnasium, sophämtning, brandkår, alkoholtillstånd och flera andra verksamheter. Det fungerar. Det är precis därför min slutsats är enkel: fungerar det på sex områden finns det inget som säger att vi måste dra en kommungräns mellan organisationerna på det sjunde.

Ta hela steget.

Slå ihop på riktigt.

Då får man dessutom det som lapptäcket aldrig kan ge: ett tydligt ansvar.

I dag ska en Hallsbergsbo som är missnöjd med bygglovshanteringen rösta i Hallsberg, om en verksamhet där personalen är anställd av Kumla.

Vem röstar man bort då?

Statens utredare säger det själva: omfattande samverkan kan göra det svårare att förstå vem som ansvarar, försämra insynen och göra ansvarsutkrävandet otydligare.

En kommun. En ledning. Ett ansvar.

Raka rör.

Varför händer då ingenting? För att beslutet ska fattas av människor som själva har någonting att förlora på det.

Färre kommuner betyder färre kommunalråd, färre nämnder, färre kommunchefer, färre arvoderade presidier och färre administrativa topporganisationer.

Regeringens utredare åkte runt och pratade med ledande företrädare för omkring 130 kommuner. Problemen med kompetens och kapacitet var välkända.

Ville kommunerna gå samman?

I princip inte.

Vi har alltså frågat kommunerna om de frivilligt vill upphöra att vara egna kommuner.

Svaret blev nej.

Det är inte direkt århundradets överraskning.

Kommunerna vet om problemen. De vill bara inte vara lösningen.

Jag har själv varit kommunpolitiker. Jag vet hur det låter i de rummen, och jag förstår varför entusiasmen är begränsad. En sådan här reform innebär att den sortens politiska uppdrag jag själv har haft blir färre.

Jag tycker ändå att reformen behövs.

Att den också skulle innebära färre politiska uppdrag är inget argument mot den.

Samma sak gäller tjänstemannaorganisationerna. Om fyra kommuner blir en behöver man inte fyra fullständiga administrativa toppar. Det innebär att vissa roller förändras och att vissa tjänster på sikt försvinner.

Det ska hanteras ordentligt. Med tid, naturliga pensionsavgångar, omplaceringar och rimliga övergångar. Men offentlig sektor kan inte organiseras efter principen att varje ruta i dagens organisationsschema måste finnas kvar för alltid.

Då kan vi lika gärna sluta använda ordet effektivisering.

En sak till.

När riksdagen 1969 beslutade att slutföra den förra kommunreformen med tvång reserverade sig mitt parti mot beslutet.

Jag tycker att vi hade fel då. Och jag går längre än Moderaterna gör i dag. Det är jag helt öppen med. Jag är moderat för värderingarnas skull, inte för att tycka likadant i varje enskilt vägval.

Varför 40 000? Jag tänker inte påstå att det finns någon magisk gräns där invånare nummer 40 000 flyttar in och kommunen plötsligt fungerar perfekt.

Det gör det naturligtvis inte.

40 000 är ett politiskt ställningstagande, inte en naturkonstant.

Men vi vet att mycket små kommuner har svårare att bygga robusta specialistmiljöer, och tidigare svenska utredningar har pekat på nordiska erfarenheter och forskning kring betydligt större kommunstorlekar än många av dem vi har i Sverige i dag.

Jag tycker att 40 000 invånare är en rimlig huvudregel.

Det ger en organisation ett helt annat underlag för flera jurister, upphandlare, ekonomer, planerare, IT-specialister och andra funktioner där det är en styrka att ha kollegor med samma kompetens.

Det innebär inte att Sverige ska ritas med linjal.

Sverige är inte Danmark. I delar av Norrland skulle en absolut gräns på 40 000 skapa kommuner med enorma geografiska avstånd. Där måste det kunna finnas undantag. Men då ska undantaget bero på verkliga geografiska förutsättningar. Inte på att kommunhuset råkar ha stått på samma plats sedan 1971.

Hallsberg försvinner inte Det viktigaste till sist.

Pålsboda slutar inte vara Pålsboda för att en kommungräns ritas om. Sköllersta slutar inte vara Sköllersta. Hallsberg upphör inte att vara Hallsberg och Laxå försvinner inte från kartan.

Föreningarna, skolorna, kyrkorna, företagen och fotbollsplanerna sitter inte i ett organisationsnummer.

En plats är något annat än en kommunal förvaltningsorganisation.

Skolan ska ligga där barnen finns. Omsorgen där de äldre finns. Medborgarservice kan finnas på flera orter. Det ändras inte automatiskt av var kommunhuset står eller vilket organisationsnummer som står på lönebeskedet.

Det jag vill slå ihop är organisationerna ovanpå verksamheten.

Inte platserna, Inte människorna.

Kommunindelningen är en riksdagsfråga. Det är därför jag driver den som riksdagskandidat, och det är därför jag tänker fortsätta driva den även när det blåser.

För jag tycker att vi har hamnat i ett märkligt läge.

Vi försvarar små kommuner med argumentet om lokal självstyrelse samtidigt som kommunerna själva steg för steg flyttar verksamheten till gemensamma nämnder, förbund och grannkommuner.

Vi har redan börjat bygga den större kommunen.

Bit för bit. Nämnd för nämnd. Förbund för förbund.

Jag tycker att det är dags att göra klart jobbet.

Kommunorganisationen finns för invånarna.

Invånarna finns inte för kommunorganisationen.