Vem äger kulturen – och vem bestämmer vad som är ”fin”?
Kultur engagerar.
Det märktes väldigt tydligt i det ramaskri som uppstod när kulturministern inte dök upp på Guldbaggegalan. Upprördheten var stor och orden hårda.
Plötsligt verkade det som att en hel del människor ansåg sig äga tolkningsföreträdet över vad kultur är, och vad som räknas.
Men låt oss ta ett steg tillbaka och fundera över vad kultur faktiskt är.
Kultur är större än röda mattor
Film är kultur.
Teater är kultur.
Musik, litteratur och konst är kultur.
Men kultur är också något mycket större än de sammanhang som råkar få mest strålkastarljus.
Kultur är hur vi lever våra liv.
Vad vi äter.
Hur vi firar högtider.
Vilka berättelser vi för vidare till våra barn.
Vilka vanor vi delar – varje dag, i varje hem.
Att samlas kring en middag är kultur.
Att laga mat efter recept som gått i arv är kultur.
Att skapa gemenskap runt ett bord är kultur.
Det ena utesluter inte det andra.
Men det är anmärkningsvärt hur vissa kulturuttryck konsekvent anses finare än andra.
Måste en kulturminister alltid stå på rätt matta?
När Parisa Liljestrand väljer att delta i Gastronomiska akademiens belöningshögtid i stället för att gå på Guldbaggegalan, möts hon av ett närmast unisont raseri från delar av Sveriges självutnämnda kulturelit.
Som om hon därmed visat förakt för film.
Som om hon inte förstår kultur.
Som om hon måste ”skärpa sig”.
Men är det verkligen så enkelt?
Är det rimligt att kräva att en kulturminister alltid ska närvara vid just vissa evenemang och att hon annars anses ha misslyckats?
Och är det verkligen politikens uppgift att vara bästis med enskilda branscher?
Här gör Parisa Liljestrand helt rätt.
Politikens roll är att skapa ramar, inte att applådera längst fram i salongen.
När kultur blir revir
När Fares Fares säger att vi ”inte behöver den där kulturministern”, säger det mer om synen på makt än om synen på kultur.
För bakom ilskan finns en föreställning som är värd att syna:
Att vissa kulturutövare står över andra.
Att vissa uttryck automatiskt är viktigare.
Att politiskt stöd ska fördelas efter status och inte efter bredd och relevans.
Det är en farlig tanke.
Kultur som blir ett revir, där några få bestämmer vad som är ”rätt”, slutar snabbt att vara inkluderande.
Och kultur som kräver ständig bekräftelse från politiken riskerar dessutom att förlora sin frihet.
Kultur behöver inte mer symbolik.
Det här handlar inte om att ställa film mot mat.
Eller opera mot idrott.
Eller teater mot hembygdsgårdar.
Det handlar om att förstå att kultur inte är en VIP-lista.
Den lever inte på galor.
Den lever i vardagen.
Och en kulturminister som vågar påminna om det – även när det skaver – gör faktiskt sitt jobb.
Kultur är inte det som är ”finast”.
Kultur är det människor faktiskt lever i.
Och den tillhör inte de mest högljudda.
Den tillhör oss alla.
Länk till DN där Richard Tellström kommer till tals.
https://www.dn.se/kultur/richard-tellstrom-jo-fares-fares-kulturministern-gjorde-ratt-som-valde-bort-guldbaggen/?fbclid=IwY2xjawPiw8dleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEeTk9Ysnc5xgVZCshfeMJXGvbc59JL0V1l52qcQCalkNk3mjjreyMyjyl8p9Q_aem_LVp42RwNgehul5f9XEXFZA
Länk till TV4
https://www.tv4.se/artikel/bzNBGPkes2IuAKRMEt1Kt/fares-fares-vi-behoever-inte-den-daer-kulturministern
Länk till Richard Tellströms Facebook där det finns väldigt mycket läsvärt.
https://www.facebook.com/richard.tellstrom