Kumla har öppnat - Första barnen på plats

Kumla har öppnat Två mil från Hallsberg sitter nu 17-åringar i fängelse. För första gången finns särskilda barnavdelningar på ett svenskt fängelse. Det säger något om hur Sverige har förändrats.

Vad som faktiskt har hänt Den 1 juli ersattes sluten ungdomsvård av fängelse för den som är mellan 15 och 17 år och begår allvarliga brott. Kriminalvården tar över ansvaret från Statens institutionsstyrelse. Sluten ungdomsvård tas bort helt ur påföljdssystemet.

Straffet blir längre. Fyra års sluten ungdomsvård motsvarar sex års fängelse.

Kumlaanstalten har öppnat fyra särskilda avdelningar för ungdomar mellan 15 och 17 år. Totalt finns 32 platser.

Det här är rätt. Det är ett erkännande av något som borde varit självklart länge. Den som spränger en port med en handgranat är inte ett vårdärende. Den som skjuter en annan människa på öppen gata har inte bara "hamnat snett".

Han är en gärningsman och han ska sitta inlåst, nu heter det också fängelse, och nu blir det längre. Under tiden han sitter där kan han inte skjuta någon mer.

Straff och vård är inte motsatser En 15-åring som sitter inlåst ska ha skola och han ska ha vård om han behöver det. Han ska ha personal omkring sig som ser honom och som har tid. Chefen på Kumla säger själv att barnens bästa måste komma i första hand, och det ska han säga.

Skillnaden är vad vi kallar saken. Ett frihetsberövande ska heta det det är. Vi ska inte skriva "vård" på dörren till en låst avdelning för att det låter bättre.

Här går jag längre än mitt eget parti Straffmaximum för den som var under 18 vid gärningen föreslås höjas till 18 års fängelse. Det är en skärpning, och den är välkommen. Men jag tycker inte det räcker.

Den som kallblodigt mördar en annan människa ska kunna dömas till livstid, även om han är 16 eller 17 år. Den som är serievåldtäktsman ska kunna dömas till livstid, även om han är 17 år.

Jag vet att det inte är partilinjen, jag står för det ändå.

För det finns en punkt där åldern slutar vara det viktigaste vi vet om en människa. Den som planerar ett mord, genomför det och åker därifrån har inte handlat i förvirring, han har fattat ett beslut. Straffskalans tak ska rymma de allra värsta gärningarna.

Jag tycker också att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 13 år.

Det tyckte regeringen också. I januari föreslogs 13 år för allvarliga brott, tidsbegränsat till fem år, Lagrådet avstyrkte. I juli kom ett nytt förslag, och nu står det 14.

Jag förstår att juridiken är knivig, men jag tycker att januarilinjen var rätt. I dag kan en fjortonåring som skjuter någon inte dömas till någonting alls. Den gränsen är satt i en annan tid, för en annan verklighet, och den utnyttjas systematiskt av dem som rekryterar.

I den här frågan är jag konservativ. Jag sticker ut hakan och går längre åt höger än vad Moderaterna gör som parti. Uppskattar du det — sätt ett kryss den 13 september.

Barn ska inte sitta med vuxna En sak i konstruktionen är fel, och den behöver rättas.

Systemet bygger på att den som fyller 18 måste flytta från barnavdelningen. Men den som döms som 16-åring till flera års fängelse fyller 18 mitt i strafftiden. Han flyttas då ut bland vuxna. Det är precis det vi sa att vi ville undvika.

Mitt förslag är att vi bygger övergångsavdelningar så att den som dömdes som barn får avtjäna sitt straff bland dem som dömdes som barn. Gör vi på det sättet minskar vi risken för att den som dömdes som barn rekryteras.

Undantaget är självklart: den som döms till livstid för mord vid 17 kommer att sitta med vuxna. Han ska ändå tillbringa hela sitt vuxna liv där.

Femton nu. Trehundra om två år. Kriminalvårdens egen prognos är cirka femton intagna under 18 år i december i år. Cirka tvåhundra i december 2027. Cirka trehundra i december 2028.

Läs siffrorna en gång till. De trehundra som sitter bakom lås och bom 2028 är tolv år gamla i dag. De sitter i ett klassrum just nu. Någon av dem finns i Hallsberg.

Varje gång en 16-åring hamnar på Kumla har samhället misslyckats någonstans längs vägen. Fängelset är rätt svar när allt annat har gått fel. Men det är fortfarande ett kvitto på att något gick fel.

Därför är det förebyggande arbetet inte något mjukt tillägg till hårda tag. Det är den andra halvan av samma politik.

Fyra signaler och ingen helhetsbild Så här ser det ofta ut när det går riktigt illa.

Skolan har gjort sina anmälningar, fastighetsägaren har anmält störningar och skadegörelse i trapphuset. Tandläkaren har gjort en orosanmälan för att barnet inte sköts, polisen har ungdomen under sin radar. Fyra vuxna världar som var för sig sett tillräckligt. Ingen som ser hela bilden.

Sedan den 1 december förra året får myndigheter, kommuner och regioner dela uppgifter med varandra för att förebygga och utreda brott, även när uppgifterna annars omfattas av sekretess. Det är en av de viktigaste reformerna på hela området, och den är genomförd.

Men hälso- och sjukvården undantogs.

Det måste rättas till. Den som kommer in med en skottskada, eller som gång på gång dyker upp på akuten, är inte en anonym patient i en statistik. Det är information som räddar liv om den delas.

Och den som vill ställa egna villkor för vem som får veta vad kan vända sig till en privat vårdgivare och skriva sitt eget avtal. Den som får vård betald av skattebetalarna ställer inte de villkoren.

Krav på föräldrar, och stöd åt barnen När ett barn börjar glida in i kriminalitet ska det märkas direkt.

Första snatteriet. Första gången någon syns i fel sällskap. Då ska det bli punktmarkering, inte bara en anteckning i ett system.

Och det ska ställas krav på föräldrarna. Föräldrastödsprogram ska inte vara ett erbjudande man tackar nej till. Har man ett barn på väg in i kriminalitet är det ens uppgift som förälder att göra allt som går, och samhället ska både hjälpa till med det och kräva det.

Men ibland räcker inte familjen till, och då måste barnet gå före.

När skolan, fastighetsägaren, tandläkaren och polisen alla har larmat och ingenting händer, då är det inte familjens integritet som ska väga tyngst. Då är det barnet som ska få hjälp.

Föreningslivet gör jobbet innan polisen behöver göra det Det finns en sak som fungerar, som kostar lite och som vi ändå behandlar som en budgetpost att skära i när det blir tufft. Föreningslivet.

En idrottsförening är en plats där en fjortonåring blir sedd av en vuxen som inte får betalt för det. Där finns krav, tider att passa och konsekvenser om man inte sköter sig. Där finns någon som ringer och undrar var man var i torsdags.

Fritidsgården likaså, det är inte förvaring utan en plats där vuxna finns där ungdomarna faktiskt är.

Kommunen kan inte skapa det engagemanget. Men kommunen kan sabotera det, och gör det oftare än man tror. Genom hyror som gör att en liten förening inte kan bedrivas. Genom bidragsregler som kräver mer administration än en ideell kassör orkar med. Genom att låta en anläggning förfalla tills laget lägger ner.

Att vårda de kontakterna kostar en bråkdel av vad en plats på Kumla kostar.

Min linje Hårda straff när det gått för långt. Tidiga insatser långt innan dess. Krav på föräldrar hela vägen.

Det ena utesluter inte det andra, det är samma sak sett från olika håll: att vuxenvärlden ska ta ansvar för barn, i tid och på riktigt.

Kumlaanstalten behövs.

Men den största politiska framgången kommer aldrig vara att bygga fler ungdomsavdelningar.

Den största framgången är att de står tomma.