Idioter – men inte dumma

Idioter – men inte dumma I maj var jag på Moderaternas Sverigemöte när telefonen ringde. Det var David Gustavsson, Sköllerstas egen handlare och en av mina absolut närmaste vänner.

David driver Handlar'n hemma i Sköllersta. Att driva en livsmedelsbutik på en mindre ort är inte direkt någon enkel verksamhet från början, men det var inte bemanning, elpriser eller leveranser han ville prata om den här gången.

De hade varit inne igen.

Samma personer som så många gånger tidigare. Den här gången hade de plockat åt sig några sexpack öl, lite chips och sådant som kunde behövas inför helgen. Sedan hade de helt enkelt gått ut ur butiken som om det vore den mest naturliga saken i världen.

Betala?

Nej.

Med mörk humor har David och jag börjat kalla det för deras fredagsshopping. De kommer in, plockar det de vill ha och går. Skillnaden mot alla andra kunder är bara att de inte bryr sig om den där lilla detaljen vid utgången som kallas kassan.

Det låter nästan komiskt när man beskriver det så.

Det är det inte.

För det här handlar inte om en tonåring som stoppar en chokladkaka i fickan, åker fast, skäms ögonen ur sig och aldrig gör om det. Det handlar om människor som återkommer. Människor som handlaren känner igen, personalen känner igen och som polisen många gånger redan känner till. De går från butik till butik och begår brott efter brott.

När de kommer in går man inte nödvändigtvis fram och säger: ”Ursäkta, du måste betala för ölen.”

För ett par sexpack är inte värda att riskera en misshandel för.

Det är där den här historien slutar handla om några öl och en påse chips.

För vad är det egentligen vi som samhälle accepterar när den som går till jobbet, betalar skatt och driver företag tvingas anpassa sin vardag efter människor som gång på gång väljer att begå brott?

De är idioter – men de är inte dumma Det är kanske den viktigaste poängen.

De är idioter. De förstör för andra människor, tar sådant de inte har betalat för, skapar otrygghet och kostar företag pengar.

Men de är inte dumma.

De förstår mycket väl att det är skillnad mellan att gå in i en butik och plocka med sig några öl och att råna butiken. De förstår att ett mindre tillgreppsbrott behandlas annorlunda än ett grovt våldsbrott. Och den som haft tillräckligt många kontakter med polis, åklagare och domstolar lär sig förstås ungefär hur systemet fungerar.

Det är det som gör den här typen av brottslighet så förbannat provocerande.

Det blir en kalkyl.

Ta lite här. Lite där. Håll varje enskilt brott på en relativt låg nivå. Gör om det nästa vecka. Gå till nästa butik. Få ännu en anmälan.

Varje enskild händelse kan se ganska liten ut när någon läser ett papper på ett skrivbord.

För David är den inte liten.

Det är hans butik. Hans personal. Hans pengar. Hans arbetsmiljö.

Och nästa fredag kan de vara tillbaka.

Så jag tog mikrofonen Det var det telefonsamtalet jag hade i huvudet när jag senare satt i publiken på Sverigemötet. Framför mig fanns omkring 2 000 andra moderater och på scenen satt justitieminister Gunnar Strömmer.

Kriminalpolitik blir lätt statistik, paragrafer, straffskalor och stora nationella diskussioner. Men hemma i Sköllersta ser den annorlunda ut.

Där är kriminalpolitik David som försöker driva sin butik. Det är personal som måste avgöra om de vågar ingripa. Det är några öl som försvinner den här fredagen, något annat nästa vecka och människor som fortsätter komma tillbaka.

Så jag tog mikrofonen.

Inför justitieministern och hela Sverigemötet ställde jag den fråga jag själv gick och bar på:

Hur fan blir vi av med dem? Här finns en viktig sak som ofta försvinner i kriminaldebatten.

Den ena situationen är någon som begår tio brott och sedan döms för alla tio samtidigt.

Den andra är någon som döms, får sin påföljd, kommer tillbaka ut i samhället och begår ett nytt brott. Sedan ett till. Och ytterligare ett.

Det är två olika problem.

När det gäller det första beslutade riksdagen den 13 augusti att dagens mängdrabatt ska avskaffas. När någon döms för flera brott ska varje ytterligare brott få betydligt större genomslag i det samlade straffet.

Sedan den 2 juli gäller dessutom redan skärpta regler för återfall, så att tidigare brottslighet får större betydelse när ett nytt straff bestäms.

Det är bra.

Riktigt bra.

Men jag vill längre.

Jag vill ha en återfallstrappa.

Straffet måste accelerera Jag vill att straffet ska accelerera vid återfall. Inte lite grann, utan tydligt.

Den som döms en gång ska få sin chans att ta konsekvensen och gå vidare med livet. Men den som kommer tillbaka för tredje, femte eller tionde gången har visat att de tidigare påföljderna inte fungerar.

Då ska samhällets reaktion förändras.

Tidigare uppsåtliga återfall ska få en obligatorisk och successivt ökande betydelse för nästa straff, särskilt när samma person gång på gång begår samma eller likartad brottslighet.

Den tionde stölden är inte samma sak som den första.

För det viktigaste kan till slut inte vara att gärningsmannen ska få ännu en chans. Det viktigaste måste vara att nästa handlare, nästa butiksanställd och nästa brottsoffer slipper möta honom.

Det här handlar inte om hämnd.

Det handlar om att skydda människor.

Den som gång på gång visar att han tänker fortsätta begå brott ska bort från gatan. Och det finns en väldigt enkel effekt av ett fängelsestraff som ibland glöms bort i debatten:

När återfallsförbrytaren sitter i fängelse kan han inte gå in hos David och göra nästa fredagsshopping.

Till slut måste samhället våga välja den skötsamme före återfallsförbrytaren. Det är den acceleration jag pratar om.

Vad fan gör dagsböter för nytta då? Ta dagsböterna.

Grundtanken är vettig. Ett ekonomiskt straff ska anpassas så att det känns även om människor har olika ekonomiska förutsättningar.

För en vanlig löntagare kan 10 000 eller 20 000 kronor i böter göra rejält ont. De pengarna skulle kanske ha gått till semestern, bilen, barnens aktiviteter eller amorteringen.

Straffet träffar något personen bryr sig om.

Men vad ger det för jävla effekt att fortsätta dela ut ekonomiska straff till någon som nolltaxerar, saknar tillgångar att vara rädd om och redan har en lång rad domar bakom sig?

Ännu en skuld?

Ännu en lapp?

Ännu en påföljd som inte hindrar personen från att stå inne hos David nästa fredag?

Dagsböter är inte problemet. De fyller en funktion för människor som faktiskt påverkas av dem.

Problemet är att fortsätta använda samma verktyg mot en återfallsförbrytare när verktyget uppenbarligen inte biter.

Därför ska böter som ensam påföljd efter upprepade likartade uppsåtliga brott inte längre vara normalfallet.

Återfallstrappan ska flytta påföljden uppåt. Från böter.

Mot hårdare påföljder.

Mot fängelse.

Nolltaxering betyder naturligtvis inte automatiskt att någon får lägsta möjliga dagsbot. Domstolen ska bedöma hela den ekonomiska situationen. Men det förändrar inte grundproblemet: ett ekonomiskt straff är ett dåligt verktyg mot den som gång på gång visar att ett ekonomiskt straff inte förändrar beteendet.

Då måste samhället använda ett annat verktyg.

Polisen ska komma Det här är inte bara en kriminalpolitisk diskussion. Det är också en fråga om vilka villkor vi ger människor som försöker hålla våra mindre orter levande.

Det är svårt nog att driva en liten butik. Du ska få ihop bemanningen, betala löner och el, hantera leverantörer, hålla priserna konkurrenskraftiga och se till att kunderna är nöjda.

På en ort som Sköllersta är butiken dessutom mer än platsen där man köper mjölk och falukorv. Den är service, mötesplats och en viktig del av det som gör att samhället fungerar.

En nittonåring bakom kassan ska inte dessutom behöva fundera på om hon ska riskera sin egen säkerhet för att stoppa någon som går ut med två sexpack öl.

Det är inte hennes jobb.

Det är samhällets.

När en handlare ringer om ett pågående brott där personalen inte kan ingripa utan att riskera hot eller våld ska ambitionen vara enkel:

Polisen ska komma. Polisen måste prioritera. Ingen förväntar sig att en patrull ska lämna en pågående misshandel eller en människa i livsfara för att någon stjäl öl.

Men varje händelse kan inte heller behandlas som om den uppstod i ett vakuum.

En ringa stöld.

Sedan en till.

Sedan en till.

Samma verksamhet. Kända återfallsförbrytare.

Då är det inte längre bara ett antal små stölder.

Det är ett mönster.

Upprepad brottslighet mot samma verksamhet ska väga in i polisens prioritering. Den tionde händelsen i samma butik kan inte behandlas som om de nio första aldrig hade hänt.

För när staten inte reagerar skickar den två budskap.

Till brottslingen:

Fortsätt.

Till den skötsamme:

Lös det själv.

Det är precis tvärtom mot hur ett fungerande samhälle ska fungera.

När återfallsförbrytare står i en butik och begår brott medan personalen inte vågar ingripa på grund av risken för hot eller våld, då ska samhällets besked vara glasklart:

Polisen ska komma. Punkt jävla slut.

Mitt löfte till David På bilden till det här inlägget står jag tillsammans med David.

Jag har lovat honom att driva den här frågan hela vägen in i riksdagen.

Jag vill se en återfallstrappa där nya uppsåtliga brott leder till en tydligt accelererande reaktion från samhället. Jag vill att vi snabbare lämnar verkningslösa böter bakom oss när människor fortsätter begå brott. Och jag vill att återkommande brottslighet mot samma företag ska väga tyngre när polisen prioriterar sina insatser.

För det började med ett telefonsamtal från Sköllersta om några öl, lite chips och ännu en fredagsshopping.

Några timmar senare stod jag med mikrofonen framför Sveriges justitieminister och omkring 2 000 moderater.

Det är kanske precis så politik ska fungera.

Någon hemma möter ett problem. Någon måste ta med sig problemet dit besluten fattas.

Regeringen har lagt om svensk kriminalpolitik i grunden. Straffen har skärpts, återfall väger tyngre och riksdagen har nu beslutat att avskaffa mängdrabatten.

Jag är stolt över mycket av det.

Men jag nöjer mig inte.

Nästa steg måste vara att bli riktigt bra på att hantera människorna som våra handlare, poliser och invånare redan känner igen.

De som inte begår ett brott, tar konsekvensen och går vidare med livet.

Utan de som kommer tillbaka.

Igen.

Och igen.

Och igen.

De är idioter.

Men de är inte dumma. Därför måste rättssystemet vara smartare.

Den som systematiskt väljer brott ska möta en konsekvens som systematiskt blir hårdare. Och när någon gång på gång väljer att fortsätta ska samhällets uppgift vara att få bort honom från gatan innan det finns ännu ett brottsoffer.

Den som går till jobbet varje morgon, driver sin butik och gör rätt för sig ska aldrig behöva undra vilken sida staten står på.

Davids.